Den andra delen av projektets utbildning i samarbete med forskare genomfördes för några veckor sedan. Det var Therese Fridström Montoya som höll ett föredrag om ställföreträdarskap – ”ett rättsligt perspektiv på rätten att bestämma själv”, som Therese själv beskrev temat.
Therese Fridstöm Montoya har ägnat stora delar av sitt yrkesliv åt att forska om ställföreträdarskap, det vill säga (bl.a.) om god man-skap och förvaltarskap. Hon doktorerade 2015 med avhandlingen Leva som andra genom ställföreträdare – en rättslig och faktisk paradox. Numer är hon också föreståndare för centrum för forskning om funktionshinder på Uppsala Universitet.
– Det handlar om känslan av meningsfullhet i sitt liv och att man mår så bra som möjligt. Man brukar prata om möjligheten att känna att man äger sitt eget liv – att man har förmågan att fatta de beslut som man vill om sig själv. Men kanske också ibland, att man slipper fatta vissa typer av beslut som man känner att man inte vill behöva brottas med.
Rättigheter och skyldigheter
Therese tog upp begreppet rättskapacitet. Det betyder att man har status som person och är en aktör i rätten. Alla i Sverige har rättskapacitet, det räcker med att man är människa. Det, i sin tur, innebär att man har rättigheter och skyldigheter. I svensk lag finns de grundläggande fri och rättigheterna i regeringsformen.
– Det handlar till exempel om yttrandefrihet, äganderätt och rätten till rörelsefrihet. Det ska staten garantera oss.
Therese berättade att lagstadgade rättigheter är en relativt modern företeelse.
– Det är en utveckling som startade efter andra världskriget när vi hade sett vilka förfärligheter som människor kan utsätta varandra för. Man kom fram till att vi behöver förhindra det på något sätt.
Alla har också skyldigheter. Therese nämnde några exempel:
– Att inte begå brott eller att man ska fullgöra åtaganden som man har hamnat i på grund av att man gjort ett avtal med någon. Tagit ett lån, exempelvis.
Rättshandlingsförmåga
Nästa begrepp som Therese tog upp är rättshandlingsförmåga. För att göra en rättshandling, till exempel ingå ett avtal, ska var giltigt krävs två saker. Det ena är rätt ålder och det andra handlar om den fysiska personens personliga förmågor. Hon sade att det inte är lätt att ringa in exakt vad som krävs för att man ska kunna ”rättshandla med giltig verkan och vara en aktör i rätten”.
– När man, som jag, läst många, många rättsfall på olika rättsområden utkristalliserar sig någon form av lista med egenskaper, eller förmågor som man fäster vikt vid när man ibland underkänner eller inte tillmäter full giltighet till en rättshandling.
Therese räknade upp en rad saker:
– Att man begriper innebörden och konsekvenserna, att man är medveten om funktionen, hur världen är beskaffad, alltså att man inte hallucinerar eller har en annorlunda verklighetsuppfattning än andra människor på grund av till exempel sjukdom. Medvetenhet är också ett krav. Man pratar även om begrepp som omdöme, insikt, minne; att man kan kommer ihåg vad det är för någonting man har bestämt eller gjort. Och vilja, att den är ens egen och att man inte påverkats av andras vilja.
Ett engelskt begrepp blir två svenska
Therese varnade för risken att blanda ihop rättshandlingsförmåga med rättskapacitet (se ovan).
– Det kan vara förvirrande. På svenska så har vi alltså två begrepp som handlar om olika sidor av rättsobjektsstatusen. Men det har man inte i engelskan så det måste man se upp med, till exempel då man ska förstå artikel 12 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionsrättskonventionen).
Samma uppdragsbeskrivning
Therese Fridstöm Montoya menar att förvaltarskapet och god manskapet fungerar som en form av ersatt beslutsfattande. Och att skillnaden dem mellan är komplex där förvaltarskapet handlar om att individen ska skyddas mot ”att göra galna rättshandlingar som skadar henne själv” (och/eller utnyttjas av andra) medan god man-skapet inte påverkar huvudpersonens förmåga att rättshandla. Men det hindrar inte en god man att så att säga göra rättshandlingar över huvudpersonens huvud.
– För det räcker det i praktiken med ett god man-skap. Om man tittar på uppdraget för en god man respektive förvaltare, så har de samma uppdragsbeskrivning, sade Therese.
Sverige bryter mot Funktionsrättskonventionen
Både en god man eller en förvaltare har behörighet att företräda sin huvudperson (huvudman) och det ställs inga krav på att huvudpersonen ska stödjas så att hen själv kan fatta beslut. En förvaltare eller en god man behöver alltså inte ens fråga om personens egen vilja.
Det går stick i stäv med Funktionsrättskonventionens, sade Therese.
– I artikel 12, som handlar om likhet inför lagen, så säger man att den som saknar förmåga att själv fatta beslut ska erbjudas stöd.
FN-kommitténs tar också upp det med sina rekommendationer Sverige:
– De säger att detta med ersatt beslutsfattande är någonting som man ska sluta upp med. Istället ska man få stöd, sade Therese Fridstöm Montoya.
Nya reglerna räcker inte
Therese lät ganska skeptisk till om de nya reglerna, som ska träda i kraft från första juli i år, verkligen kommer att ändra något i praktiken.
– Man säger ”nu ändrar vi så vi kan leva upp till funktionsrättskonventionen”. Men man går inte hela vägen fram utan man ändrar lite grann så att man säger att en god man och förvaltare ska hålla den här personen informerad. Men det är inte samma sak som att tillvarata den enskildes egen vilja och preferenser.
Mitt liv mitt val visar vägen
För att leva upp till funktionsrättskonventionen bör staten möjliggöra för att ta fram alternativa vägar för beslutsfattande, som vi gör i Mitt liv mitt val och för möjligheten att välja och ta ställning i frågor i sitt eget liv.
– Det är vad som behövs för att vi ska kunna komma ett steg närmare det som Artikel tolv kräver av Sverige, sade Therese Fridstöm Montoya